Länsstyrelsens beslut

Klagomålet föranleder ingen åtgärd från Länsstyrelsens sida.
Redogörelse för ärendet

Länsstyrelsens fick den 27 september 2012 in ert klagomål på tillståndet som råder vid Diesbäckens utflöde i havet på fastigheten Lilla Beddinge 5:46. Ni angav att en större lagun har bildats ovanför strandens klitter, att vattenledningar delvis blottlagts och att utflödet i havet till större delen är igenvuxet. Lagunen angavs vara djup och ha branta sidor och den ansågs utgöra en säkerhetsrisk. Ni angav att situationen tillkommit på grund av misskötsel av dikningsföretaget Magle mosse av 1899 som omfattar Diesbäckens lopp uppströms det nu aktuella området. Ni anhöll även att Länsstyrelsens skulle ombesörja att en styrelse för det aktuella dikningsföretaget skulle utses. Samfälligheten Lilla Beddinge 5:46 har tre fastighetsägare. Den 12 oktober 2012 begärde Länsstyrelsen in en redogörelse för fastighetsägarnas åsikter i frågan. Den 3 november 2012 anförde fastighetsägarna i ett gemensamt svar att Diesbäcken visserligen delvis är igenvuxet men att den varit så under mycket lång tid, samt att vattnet inte hindras från att rinna ut i havet. Vidare angavs att allmänhetens passage över bäcken inte hindras av fastighetsägarna. Fastighetsägarna angav även att området runt bäcken ser ut som det gör på grund av händelser utanför deras kontroll. Det som orsakat dagens situation är således händelser i samband med kraftiga regn i augusti 2010 då en igensatt trumma genom vilken Diesbäcken rinner, belägen ca 100 m uppströms väg 9 orsakade en översvämning uppströms trumman. När sedan någon, oklart vem, grävde bort vallen/gångvägsbanken ovanför trumman svepte en flodvåg längs Diesbäckens nedre lopp och orsakade diverse erosionsskador på sin väg mot havet, bland annat huvuddelen av dagens situation i det nu aktuella området. Situationen förvärrades ytterligare i januari 2011 när ledningsgravar eller diken i området längs bäcken uppströms väg 9 kanaliserade stora mängder vatten till Diesbäcken som återigen översvämmades med ytterligare skador nedströms, bland annat i det nu aktuella området. Händelserna anmäldes av en de nu aktuella fastighetsägarna i ett ärende med Länsstyrelsen dnr 535-498-2011. Ärendet ledde den 6 maj 2011 till en åtalsanmälan med Länsstyrelsen dnr 535-2197-2011. Åtalsutredningen lades sedermera ned. Länsstyrelsen besökte platsen den 7 december 2012. Förutom två representanter från Länsstyrelsen deltog Johnny Carlsson, projektledare för Tullstorpsåprojektet, Ebba Kamf, berörd markägare och Karl-Otto Alwen, markägare uppströms det nu aktuella området. Det konstaterades att gångstigen i dagsläget inte är framkomlig och att de branta kanterna gör platsen osäker. Vidare konstaterades att en återställning med avsmalning till den ursprungliga fåran samt en ny gångbro vore ett fördelaktigt alternativ. Johnny Carlsson, som i detta ärende agerat i eget namn (och därmed inte som representant för Trelleborgs kommun), undersökte därefter med Trelleborgs kommun om möjligheterna för kommunens medverkan till ett återställande av området och att en ny gångbro uppförs. I dessa avsikter besökte Johnny Carlsson återigen platsen den 21 mars 2013, denna gång tillsammans med Bengt Larsson, enhetschef park på Trelleborgs kommuns Tekniska förvaltning. Slutresultatet blev dock att Trelleborgs kommun inte såg ärendet som ett kommunalt ansvar vilket framgick i ett besked lämnat av Bengt Larsson till Länsstyrelsen den 6 maj 2013. Länsstyrelsens vattenverksamhetsgupp besökte slutligen platsen den 14 maj 2013. Gruppen konstaterade sakernas tillstånd med markerosion, viss uppdämning etc.

Skäl för Länsstyrelsens beslut

Diesbäcken har tagit ett nytt lopp i det aktuella området. Jämfört med kartor upprättade när dikningsföretaget Magle mosse av 1899 inrättades har stranden breddats något och bäckens mynning förskjutits västerut. Detta innebär att Diesbäcken nu har en annan sträckning än den i dikningsföretagets förrättning i ungefär 105 m av loppet närmast mynningen i havet. Det är länsstyrelsens uppfattning att bäcken från där den avviker från dikningsföretagets förrättning är att betrakta som ett naturligt vattendrag. Bäckens lopp i och närmast ovan mynningsområdet kan därmed inte vara dikningsföretagets ansvar. I förrättningen upphör dikningsföretagets definierade profiler väl uppströms det nu aktuella området (troligen redan uppströms väg 9) varför dikningsföretaget inte kan ha någon skyldighet att vidmakthålla den aktuella sträckan. Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet över vattenverksamhet enligt 11 kap miljöbalken. Med vattenverksamhet avses enligt 11 kap 2 § miljöbalken bland annat grävning i vattenområde och åtgärder som utförs för avvattning av mark. Med vattenanläggning menas enligt 11 kap 3 § miljöbalken en anläggning som kommit till genom vattenverksamhet. Ett dike, damm eller dräneringsrör är exempel på vattenanläggningar. Den som äger en vattenanläggning är skyldig att underhålla den så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom ändringar i vattenförhållandena, enligt 11 kap 17 § miljöbalken. Underhållsskyldigheten ligger på fastighetsägaren om det inte finns servitut för anläggningen eller om underhållet av anläggningen regleras genom annat avtal. Underhållsansvaret innebär även en skyldighet att bygga om uttjänta anläggningar om anläggningen har betydelse för andra än ägaren. Östra Beddingestrands vägförening har genom Thorsten Appelgren yrkat att ägarna till fastigheten Lilla Beddinge 5:46 ska föreläggas att vidta åtgärder för att omgående återställa ån till tidigare förhållanden. Bestämmelser om huruvida någon kan föreläggas att utföra något i detta hänseende återfinns i 11 kap miljöbalken, lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (LSV) och de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap miljöbalken. Vattenverksamhet regleras främst genom 11 kap miljöbalken och genom LSV. Av 11 kap 2 § 1 p och 15 § i miljöbalken framgår att rensning av ett vattendrag utgör en vattenverksamhet, men att den inte är tillståndspliktig. För att bedriva vattenverksamhet krävs rådighet, vilket framgår av 2 kap 1 § LSV. Fastighetsägare har enligt 2 § LSV rådighet. Vidare har enligt 5 § LSV den som är beroende av att vattenförhållandena består rådighet att utföra rensningar för att återställa ett vattendrag som på något sätt har förändrat sitt lopp. En rensning får utföras av fastighetsägarna eller av Östra Beddingestrands vägförening om den är beroende av att vattenförhållandena består. Vägföreningen kan svårligen hävda att den är beroende av att området återställs. Det finns i 11 kap 17 och 18 §§ miljöbalken vissa bestämmelser om underhållsplikt för vattenanläggning, men dessa är inte tillämpliga. Som redan nämnts är det länsstyrelsens uppfattning att den berörda sträckan av Diesbäcken är ett naturligt vattendrag och ett naturligt vattendrag är inte någon vattenanläggning. Varken miljöbalkens 11 kap eller LSV innehåller i övrigt någon bestämmelse som innebär plikt för fastighetsägarna att utföra ett återställande. Enligt miljöbalkens 2 kap 3 § är den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd skyldig att utföra de skyddsåtgärder som behövs for att förebygga att verksamheten eller åtgärden medför skada för miljön. Fastighetsägarna har dock i det aktuella fallet inte bedrivit någon verksamhet eller utfört någon åtgärd i miljöbalkens mening och därvid orsakat förändringen vid bäckens utlopp. Ett föreläggande kan därför inte stödjas på miljöbalkens allmänna hänsynsregler. Sammanfattningsvis finner Länsstyrelsen att det enligt miljöbalken inte finns rättslig grund för att förelägga fastighetsägarna att återställa bäckens lopp på den berörda fastigheten. Länsstyrelsen finner även att dikningsföretaget Magle mosse av år 1899 inte har ansvar för Diesbäcken i det aktuella området. Länsstyrelsen avslår därför er begäran att en styrelse för dikningsföretaget ska utses, samt lämnar Länsstyrelsen hela ärendet utan åtgärd. Vid Länsstyrelsen vattenverksamhetsgrupps besök på platsen var gruppens uppfattning att situationen kanske inte var så dramatisk som den tidigare beskrivits.

Det måste finnas en mängd situationer längs skånska vattendrag där stränderna är lika branta eller brantare och där vattnet är lika djupt eller djupare. Att åtgärda alla sådana platser av skyddsintresse eller för att öka åtkomligheten för allmänheten är givetvis inte möjlig. Länsstyrelsen hade heller inte uppfattningen att det rörliga friluftslivet allvarligt hindras eftersom bäcken enkelt (åtminstone vid låga till moderata flöden) kan passeras där den strilar över stranden sista biten innan den faller ut i havet.

Detta beslut kan överklagas hos Växjö tingsrätt, Mark- och miljödomstolen enligt nedan.

Mats Linden

Miljöavdelningen